Uppfattningen av tid


Som barn tyckte jag ofta att tiden gick väldigt långsamt. Särskilt i skolan, där en stor del av lektionerna innebar ett ömsomt stirrande ut genom fönstret (om jag nu hade turen att få sitta nära ett sådant) och ett ömsomt blickade på armbandsuret (vars sekundvisare åtminstone rörde på sej). Jag längtade efter att lektionen skulle ta slut, och sen att nästa lektion skulle börja för att i sin tur kunna ta slut - och så nästa och nästa och nästa. Rasterna längtade jag inte speciellt efter, kunde haft färre såna och fått sluta skoldagen vid lunch istället för nångång under eftermiddagen.

Många gånger har jag tänkt att det var tur att Fritids inte fanns på den tiden, för vilken mardröm att ha behövt vara kvar på skolan även efter att den tagit slut för dagen!? 8-X

Låter det som om jag hade problem med skolan, eller med klasskamraterna kanske? Nej, på det stora hela inte. Ändå kände jag ofta en enorm vantrivsel. Som var svår att sätta ord på, ja t o m svår att förklara ens för mej själv! Jag tyckte helt enkelt att det mesta i skolan var ganska tråkigt. Inte så där pest och pina-tråkigt, utan mer åt det enformiga och meningslösa hållet.

Tiden i skolan var den raka motsatsen till tiden hemma - fritiden alltså, som nästan alltid var full av spontana infall och kreativa upptåg!! :-D

På fritiden gick tiden aldrig långsamt, snarare gick den alltid alldeles för fort då!



Tankar | |
Upp