Jantelagen kontra manipulativ offermentalitet

Jantelagen handlar om att den stora massan alltid drar ner och håller tillbaka den som vill upp/vill göra något annat... Ingen får lyckas bättre än "de andra grisarna i stian" - ingen ska tro att den är nåt!

Ja, ni vet!?

Motsatsen till den som utmanar Jante, måste vara den som alltid är typ sämst på allt!? En komplett idiot som ständigt sänker sej själv, misslyckas med det mesta, och till råga på allt utnyttjar det till sin fördel!? 

En sån person "får" man inte reagera negativt på, och de har alltid en hord av försvarare - för att inte säga bärare - omkring sej. Som alltid är beredda att stötta, hjälpa och sätta plåster på såren... Har idioten sumpat ett förhållande eller fått sparken från sitt jobb genom att rätt och slätt bete sej som en idiot (...), så kommer alltid någon till undsättning och erbjuder sängplats och mat på bordet tills problemen har löst sej. Har idioten bränt hela lönen på en massa skit innan alla räkningarna är betalda, och gråter ut högt och ljudligt om det i bekantskapskretsen, så kommer garanterat åtminstone någon att tycka så synd om idioten att denne helt enkelt ger hen nya pengar...

8-I

Och ingen förväntar sej nånsin att en loser ska "växa upp" och plötsligt en dag bli en vinnare; en gång loser, alltid loser!?

Ändå... Det är ju losern som ÄR vinnaren!? 

8-X

Genom att öppet påta sej rollen som det ständiga offret för "alltings jävlighet", och verkligen marknadsföra sej själv som ett enda stort misslyckande, går det alldeles utmärkt att vända varje tillkortakommande till en seger istället. För tröst och bistånd lär ju välla in - eller åtminstone komma från något håll, och det räcker i regel!!

Dessutom; Ingen kommer nånsin att utöva Jante mot den manipulativa losern, för det behövs liksom inte på personer som ändå inte har nån stolthet kvar... 

Kanske har denna personlighetstyp till och med en slags samhällsfunktion att fylla, i form av att dess egenskaper får oss andra att framstå som bra, duktiga, ordningsamma och välvilliga i ett sammanhang där inte vi heller riskerar att utsättas för Jantelagens pekpinnar!?

Personligen har jag alltid varit lite rädd för att sticka ut och dra uppmärksamhet till mej, men att framstå som "en god människa" i största allmänhet har jag heller inget direkt intresse i. 

Ju mer jag funderar över Jantelagen, desto säkrare blir jag på att jag en dag SKA ta strid mot den. Inte för att egentligen bevisa något för andra, utan för att övertyga mej själv om att jag också vill, kan och duger!! Utan att ta hjälp av någon annans svaghet, för att framhäva min egen förträfflighet...

>:-)


Allmänt, Tankar | |
#1 - - elisabeth:

Jag har träffat på människor som tar på sig "offerkoftan" när det passar, för att få sympati, eller jag vet inte vad.....
Oftast är det väl personen själv som gör sig till offer, loser eller vad vi vill kalla hen. Det jag inte begriper är alls som ställer upp åt alla håll med i princip allt, så "offret" slipper stå för vad hen är, ibland lat, ibland oföretagsam, ibland väldigt slarvig, och som sen låter någon annan, och det trista är att någon annan alltid gör detta, i stället för att den som satt sig på pottkanten, får ta sig därifrån på egen hand.

Svar: Ja, visst är det märkligt hur bra den taktiken/strategin fungerar!?! 😛
enbloggomenmormor.blogg.se

#2 - - Anne:

Intressant reflektion. Man kan undra hur vårt land sett ut om inte jante funnits. För visst är det lite så att det är mer ok att vara misslyckad än lyckad. Alla dessa offerkoftor som får chans efter chans men ändå inte tar sig ur sin situation. De behöver inte göra det heller för det finns alltid någon annan som ska lösa problemet. Det är också alltid någon annans fel allting. Lite som att man får inte heller vara nöjd med det man har. Nöjda lyckade människor är konstiga. De kan ju tro att de är något. Skomakare bliv vid din läst.

Svar: Ja, precis!! Vart bär det hän med både folk och samhälle om normen blir att bara glida med och hela tiden sätta sina rättigheter före sina skyldigheter - samtidigt som man klankar ner på dem som fortfarande vill prestera, utvecklas och avancera. Hur länge till finner sej de sistnämnda i att vara dem som bär upp allting och får hjulen att fortsätta rulla? Vad händer när/om de tappar gnistan och lägger av - eller rätt och slätt gör sej av med belastningen som "glidarna" väl får sägas utgöra!? Man kan fundera på sånt här i både små och stora sammanhang; skola/arbetsplats så väl som inom politik och samhällsuppbyggnad, eller rent av i sina egna vardagliga relationer.
enbloggomenmormor.blogg.se

Upp