"Diagnos": Lättlärd!


Det här med att sätta epitetet särskilt begåvad/särbegåvad på ett barn - eller för all del på en vuxen! Jag vet inte om jag tycker det är bra - för det är väl inte precis fler diagnoser som behövs!? - men jag tycker verkligen att det är på tiden att dessa barn (och vuxna) blir lite uppmärksammade, och framförallt förstådda!

Ett stort misstag skolan kan göra, är att blanda ihop särbegåvade elever med högpresterande elever. Resultatmässigt syns kanske ingen skillnad, men vägen till de höga betygen är helt olika!!! 

Högpresterande elever har intresse och studieteknik. Den särbegåvade har också intresse, men behöver inte anstränga sej i lärandet eftersom kunskapen "fastnar ändå". Det är främst nyfikenhet som driver den särbegåvade framåt och vidare, och gärna också in på olika sidospår som verkar spännande. Den högpresterande drivs däremot av en tydlig målbild, och har en plan för vägen dit som följs till punkt och pricka. Lite sviktande intresse då och då hos den högpresterande, utgör i regel inget hinder från att ändå ta sej ända fram till målet. Medans ett slocknat intresse hos den särbegåvade, genast innebär grus i maskineriet...

För egen del kan jag omöjligt hitta lust och motivation till att göra något som inte intresserar mej. Och när jag ÄR intresserad, blir jag uttråkad iallafall om jag inte får göra vad det nu är på "mitt sätt"... Att utföra uppgifter på min personliga kunskapsnivå kan gå an, men jag vill framförallt göra saker och ting med utgångspunkt i min kreativitet. Det är då jag presterar som allra bäst!

:-)

Men det går åt skogen ibland ändå, trots att jag gör allt rätt utifrån mina egna förutsättningar och så där. Ett fiaskobetonat minne som dök upp just nu, var när min lillasyster skulle börja på musikskolan och få lära sej spela blockflöjt. Jag hade redan både gått där och slutat igen, för jag kunde inte alls med mina mandolinlektioner! Det måste ha varit nån annans dröm om att kunna spela gitarr, som var främsta orsaken till att jag blivit anmäld till det!? För jag var då inte särskilt intresserad, och lyckades aldrig få nån vidare kläm på var fingrarna skulle placeras i förhållande till noterna...

Men syrrans blockflöjt intresserade mej - och det var ju ingen dyr sak, så morsan köpte en till mej också. Och sen tog jag hand om spelhäftet, och lärde mej på egen hand och i ett huj de första trudilutterna i det! Det fanns tydliga illustrationer i häftet, hur man skulle hålla för och inte hålla för flöjtens olika hål för att få fram rätt toner.

Men jag missade vilken hand som skulle sköta flöjtens övre hål, och vilken som skulle sköta dess nedre!!! Det var så oerhört skämmigt och pinsamt när någon (syrran eller morsan??) påpekade det... Att JAG spelade spegelvänt/omvänt/FEL???

8-X

Jag dog lite grann, la undan flöjtjäveln - och spelade aldrig nånsin mer på den...


Tankar | |
Upp