Eget företag...


...har tydligen en son till ett par av våra vänner precis startat. En så kallad enskild firma, antar jag. 

Orsak: Sommarjobbet övergick aldrig till den fasta anställning som mer eller mindre hade utlovats, och den unge mannen med ambitioner insåg ganska snabbt att AF har man ingen nytta av om det är ett jobb man vill ha!?

Så fortsättningsvis ska han hyra ut sej själv och sina tjänster. Till vem/vilka vet jag inte, men det löser sej nog - hans far har ett stort kontaktnät, så det är väl i första hand med hjälp av det som det ska fiskas kunder och uppdragsgivare, tänker jag.

Och om firman inte går alldeles lysande till en början, är det ingen katastrof. Grabben har inte flyttat hemifrån än, så tak över huvudet och mat på bordet lär han ha ändå. 

Jag tycker han gör helt rätt i att testa idén med det egna företaget NU!!

:-)

Sen kan jag inte låta bli att dra paralleller till min egen dotter. Hon fick inte jobb direkt efter skolan, men hade flyttat hemifrån redan under sin gymnasietid. Hon behövde försörja sej själv. Punkt.

Hon hade utbildat sej till frisör, men hade inte råd att jobba som lärling inom det yrket. Isåfall hade hon fått flytta hem igen, och det ville hon inte. Men hon funderade faktiskt på att öppna en egen frisersalong, och fick gå en starta eget-kurs via AF (eftersom de ju numera förmedlar utbildningar snarare än arbeten). Men hur det nu var fick hon ett jobberbjudande via en kompis mamma i ungefär samma veva som kursen tog slut, och började som timvikarie inom hemtjänsten. Samtidigt hade hon även sökt sommarjobb på traktens i särklass största företag, och när hon fick ja därifrån slutade hon på hemtjänsten och började där istället. Och där är hon kvar, fast på en högre position och med bättre lön. Karriärsmöjligheterna inom detta företag är närmast obegränsade, så den egna frisersalongen känns väl inte så intressant längre...

Men klippa hår och färga mm kan hon ju göra ändå - och fixar gärna till oss i familjen och närmsta vänkretsen, iallafall om vi frågar snällt och hon själv har tid och lust.

:-)

Sonens flickvän har också en hantverksutbildning - hon är utbildad florist. Men jobbar på samma företag som min dotter, väldigt långt ifrån blommor och blader... Märker mycket mer på henne än på dottern, att hon saknar sitt ursprungliga yrkesval... Kanske att hon en dag startar eget!?!

:-)

Det svåra är ju inte att starta ett företag, utan snarare att våga ta språnget från en trygg arbetsplats och säker inkomstkälla för att helt försörja sej på en egen verksamhet istället. I det läget räcker det inte med bara en halvflummig längtan om en dröms förverkligande, menar jag.

Men för den ekonomiskt oberoende räcker det!! Så nu ser jag med stor spänning och nyfikenhet fram emot att få höra nyheter om våra vänners sons företag och företagande! Håller tummar och tår för att han ska lyckas, och hoppas framförallt att han kan göra det utan allt för mycket hjälp och styrsel av sin far. 

:-)

Tankar | | En kommentar |

Instagram som inspirationskälla...


Jag har alltid haft lätt för att hitta intressanta Facebook-grupper att gå med i, men spännande konton att följa på Instagram tycker jag är svårt att vaska fram...

Kan bero på att jag inte riktigt gillar upplägget som Instagram har - mitt eget konto där uppdaterar jag ytterst sällan, och ungefär lika sällan kommenterar jag någon annans bilder. Ibland kan jag trycka på hjärtat och visa att jag gillar nåt, men oftast bara scrollar jag lite hit och dit i flödet utan nån speciell tanke alls.

Nu har jag iallafall fått för mej att rensa lite bland kontona jag följer, och plocka in några nya istället! Intressenivån ska helt enkelt upp några snäpp!

Gjorde en sökning på #privatekonomi, och sen kollade jag lite närmare på några av träffarna jag fick...

Tja!? Hittade bland annat ett företag som hjälper folk att bygga om eller bygga till sina hus, så de kan skaffa sej hyresgäster och sedan själva bo gratis!! (Hur det nu kan vara möjligt, om man utöver bygg- och driftkostnaderna även ska betala med hyresintäkterna för konsultationen och hantverkarnas jobb...? Men kanske att det faktiskt funkar i typ... Stockholm!?)

Ja, ja... Idén med passiva inkomster kopplad till egna bostaden, är ju god iallafall!

:-)

När vi hyste tvivel om att sonens förra hus skulle gå att sälja, fanns en Plan B... Som var samma plan som den killen som sedemera köpte huset också har. Det vill säga; Bygga om det till två lägenheter, och hyra ut dessa!

Nyfiken som jag är, brukar jag kika in på tomten och huset varje gång jag kör förbi, men det är svårt att hinna se om "nåt har hänt". Ibland har det stått en eller två bilar utanför, och senast jag passerade hann jag uppfatta en hög byggskräp intill husväggen. Osäker på om nån har flyttat in på ovanvåningen än? Men det vore konstigt om inte, för där behövdes egentligen bara en ny duschkabin.

Kan man hålla nere byggkostnaderna och underhållet till ett minimum, torde det vara lysande affärer att köpa billiga hus i landsorten för uthyrningsverksamhet.

Tittar man på lägenheterna som våra konkursade grannar lät bygga i sina uthus, kan man dra slutsatsen att det går åt fanders om man INTE håller nere utgifterna OCH maxar hyresintäkterna. 

(Att få in fel hyresgäst i sitt hus, kan förstås också bli förödande...)

8-/

Så helt riskfritt är det inte...

För att återkoppla till Instagram-kontot; Ett jobb som sån där "bygg om ditt hus och tjäna pengar på det"-konsult, skulle jag absolut kunna tänka mej!!!

8-DDD

Tankar | | 4 kommentarer |

"Diagnos": Lättlärd!


Det här med att sätta epitetet särskilt begåvad/särbegåvad på ett barn - eller för all del på en vuxen! Jag vet inte om jag tycker det är bra - för det är väl inte precis fler diagnoser som behövs!? - men jag tycker verkligen att det är på tiden att dessa barn (och vuxna) blir lite uppmärksammade, och framförallt förstådda!

Ett stort misstag skolan kan göra, är att blanda ihop särbegåvade elever med högpresterande elever. Resultatmässigt syns kanske ingen skillnad, men vägen till de höga betygen är helt olika!!! 

Högpresterande elever har intresse och studieteknik. Den särbegåvade har också intresse, men behöver inte anstränga sej i lärandet eftersom kunskapen "fastnar ändå". Det är främst nyfikenhet som driver den särbegåvade framåt och vidare, och gärna också in på olika sidospår som verkar spännande. Den högpresterande drivs däremot av en tydlig målbild, och har en plan för vägen dit som följs till punkt och pricka. Lite sviktande intresse då och då hos den högpresterande, utgör i regel inget hinder från att ändå ta sej ända fram till målet. Medans ett slocknat intresse hos den särbegåvade, genast innebär grus i maskineriet...

För egen del kan jag omöjligt hitta lust och motivation till att göra något som inte intresserar mej. Och när jag ÄR intresserad, blir jag uttråkad iallafall om jag inte får göra vad det nu är på "mitt sätt"... Att utföra uppgifter på min personliga kunskapsnivå kan gå an, men jag vill framförallt göra saker och ting med utgångspunkt i min kreativitet. Det är då jag presterar som allra bäst!

:-)

Men det går åt skogen ibland ändå, trots att jag gör allt rätt utifrån mina egna förutsättningar och så där. Ett fiaskobetonat minne som dök upp just nu, var när min lillasyster skulle börja på musikskolan och få lära sej spela blockflöjt. Jag hade redan både gått där och slutat igen, för jag kunde inte alls med mina mandolinlektioner! Det måste ha varit nån annans dröm om att kunna spela gitarr, som var främsta orsaken till att jag blivit anmäld till det!? För jag var då inte särskilt intresserad, och lyckades aldrig få nån vidare kläm på var fingrarna skulle placeras i förhållande till noterna...

Men syrrans blockflöjt intresserade mej - och det var ju ingen dyr sak, så morsan köpte en till mej också. Och sen tog jag hand om spelhäftet, och lärde mej på egen hand och i ett huj de första trudilutterna i det! Det fanns tydliga illustrationer i häftet, hur man skulle hålla för och inte hålla för flöjtens olika hål för att få fram rätt toner.

Men jag missade vilken hand som skulle sköta flöjtens övre hål, och vilken som skulle sköta dess nedre!!! Det var så oerhört skämmigt och pinsamt när någon (syrran eller morsan??) påpekade det... Att JAG spelade spegelvänt/omvänt/FEL???

8-X

Jag dog lite grann, la undan flöjtjäveln - och spelade aldrig nånsin mer på den...


Upp